Bolon är stolta över att få bidra till projektet “Observationer av Oppstuhage”, ett initiativ drivet av arkitekt Daniel Backlund. Utställningen öppnar 18:e oktober 2025 på Rackstadmuseet i Arvika och lyfter fram ett av Värmlands mest betydelsefulla arkitektoniska kulturarv, skulptören Christian Erikssons ateljébostad, uppförd mellan 1894-1896.
Oppstuhage är en av grundpelarna till vad som senare blev Rackstadkolonin. Byggnaden är mycket välbevarad tack vara den varsama restaureringen som utfördes 1995. Daniel Backlunds projekt undersöker dess arkitektur och historia ur nya perspektiv. Bland de unika hantverks-inslagen i interiören finns spåntapeter och en jutevävstapet, den senare återinrättad och vävd av Klässbols Linneväveri i samband med restaureringen.
I samma anda bidrar Bolon med ett samtida uttryck av svensk textil tradition och sponsrar utställningen med golv, Botanic Chestnut. Sedan 1949 har Bolon tillverkat vävda produkter i Sverige och vår fabrik i Ulricehamn för traditionen vidare. Från väv till väv, från då till nu.
Hur kom det sig att du påbörjade detta projekt och vad gör Oppstuhage och Rackstadkolonin till något man vill fördjupa sig i?
Rackstadkolonins konstnärer är ständigt aktuella och än i våra dagar förblir deras arv vida uppmärksammat - kanske främst i egenskap av det måleri och konsthantverk som rörelsen lämnade efter sig. I mångt och mycket är rörelsen sprungen ur den unika miljö som rådde i trakterna kring Arvika vid förra sekelskiftet. Denna inspirerande miljö växte fram mycket tack vare närvaron av Bröderna Erikssons möbelverkstad och den store skulptören Christian Eriksson, Arvikas stolte son. Hans ateljébostad fungerade som ett hem för familjen Eriksson men kom senare att husera flera andra av Rackstadkolonins förgrundsfigurer, däribland Maja och Gustav Fjaestad, Björn Ahlgrensson och Fritz Lindström. I sin funktion möjliggjorde det för skapande, konstutövande och experimentell inredningskonst och blev ett hem att påverkas av och för konstnärer att bo och verka i. Oppstuhage blev därför ett slags ankare till den Rackstadkoloni vi känner idag. Mitt projekt fördjupar sig i byggnadens arkitektur, vars särprägel säger någonting om både hans egna ideal men också om konst- och arkitekturdiskussionen som rådde I det sena 1800-talet.
Oppstuhage är både ett arkitektoniskt verk och ett kulturarv. Hur förvaltar du det historiska arvet samtidigt som du lyfter fram nya perspektiv?
Jag kan inte påstå att mitt projekt utgör en betydande förvaltning av byggnaden. Den viktiga förvaltningen utgörs främst av det engangemang och hänsyn som Arvika kommun och den ideela föreningen Rackstadmuseet och dess eldsjälar har visat byggnaden genom alla år. Mitt möte med byggnaden förblir en relativt personlig berättelse om en byggnad som starkt påverkat och fortsätter påverka sin omgivning. Med det sagt vore jag glad om mitt perspektiv, med arkitektens ögon och redskap, kan kasta nytt ljus över Oppstuhage i en aktuell kontext. Förhoppningsvis kan det bli ett bidrag till den kollektiva berättelsen om Rackstadkolonin och dess ursprung.
Byggnaden rymmer många lager av svenskt hantverk. Vad betyder dessa detaljer för dig som arkitekt och forskare? Och var kommer Bolon in i bilden?
Oppstuhage hyser en enorm rikedom I förhållande till värmländskt traditionellt hantverk och byggnadsteknik. Jag antar att, genom mina rötter i Värmland, slår det an en särskild ton hos mig. Jag blir helt enkelt väldigt påverkad av dess arkitektur, materialföring och texturer. Den flätade tekniken I några av byggnadens ytskikt är ett utav de mest slående inslagen. Därför kom det, i arbetet med denna utställning, att kännas kul och viktigt att de moderna komponenter som skulle utgöra utställningsmaterial också borde förankras i en hantverksanda. Bolons tåliga och vackert vävda mattor mötte väl den förutsättningen. Jag är väldigt glad att Botanic Chestnut är med och bidrar till en sensorisk upplevelse av utställningsrummet. Den moderna framtoning som uppstår I dess kulör lämpar sig dessutom bra som kontrast och canvas till representationsmaterialet av Oppstuhage.
Svensk tradition och hantverk är en röd tråd i projektet. Hur tror du att en utställning som denna kan bidra till samtalet om kulturarv och arkitektur i vår tid?
Jag är av uppfattningen att vi, av flera skäl, alltid behöver lyfta och diskutera vårt gemensamma kulturav. Dels är det viktigt att det kollektiva medvetandet förblir starkt för betydande kulturarv för att det ska bevaras in I framtiden, men kulturarvet är också en ständig källa till kunskap och inspireration i skapandet av den kultur vi genererar här och nu. Med det sagt menar jag inte att äldre arkitektur och hantverk nödväntigtvis skall stilreplikeras, däremot att det effektivt kan agera bollplank och fond till en nyskapande värld. Jag anser att betydande kulturarv tåls att presenteras om och om igen då man ständigt upptäcker nya tematiska perspektiv - vi kan dra mycket lärdom därifrån.
Foto: Ellen Sperr